För ca 14 år sen valde jag dig, utan några tvivel. Fanns inget annat på min världskarta. Det var du & jag mot världen, trots att jag blev ifrågasatt gång på gång. Kände varandra redan lite men inte i närheten av vad vi skulle göra senare. Nu är du nästan under mitt skinn, en del av mig.
Du och jag har gått igenom många av de bästa och sämsta stunderna i mitt liv. Delat så mycket glädje och tårar. Har alltid trott att det skulle vara vi, liksom tagit det för givet. Vi har ju varit bästisar så länge. Men när jag igår satte mig och tänkte på framtiden så försvann du ur min världsbild, bara tynade bort i tanken. Och något oväntat skedde - mitt förflutna tog tag i mig och ledde mig tillbaka till din lillebror och allt kändes helt plötsligt så rätt. Lillebror & jag & framtiden! Slagen av mina egna tankar försökte jag få rätsida på mitt tänkande, så här kan jag ju inte göra?
Varje gång vi mötts har ju tanken funnits där men har inte vågat erkänna det för mig själv. För så kan jag ju inte tycka? Eller?
Du och jag har nog sakta växt ifrån varandra, utan att jag reflekterat över det. Älskar dig fortfarande och kommer alltid att göra det men jag tror att du och jag har gett vårt bästa till varandra redan. Och du kommer ju fortfarande att finnas nära, bara inte tillsammans all day & night.
La fram mina tankar för J.
Lite för och nackdelar lades fram.
Han har alltid velat söka sig tillbaka, förr eller senare.
Till lillebror - Lund <3
Blir det jag, J och du Lund?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar